Idag efter dagis ville Elsa göra sin egen ringblomssalva så det var klart vi gjorde det. I med massor med blomblad och olja, låt stå en vecka, blanda i bivax och ställ mörkt ett dygn- klart! Passar extra bra nu när det snart är vinter och hennes eksem börjar visa sitt fula tryne.

Det är kanske löjligt, och egoistiskt för all del, men jag vill inte att Elsa ska prata perfekt. Om hon fortfarande säger mölk och gabberob så är hon ju min lilla loppa, min lilla som inte vet hur man får in ett j efter ett m hur mycket hon än försöker. Och vi har inte bråttom. Jag har inte bråttom. Det räcker med att behöva byta ut ett par byxor i veckan eller höra henne diskutera hur man inte kan ha en svart cykel eftersom den är ju en killcykel, mamma! Lyssna på hennes utlägg om hur jag inte fattar och att jag minsann inte får komma på hennes kalas. Se…

Det börjar bli knepigt att fixa Elsas hår på morgonen. Först för att hon börjat skrika som en stucken gris när jag petar på henne med hårborsten (här tror jag att mormor skulle vilja säga sådan mor, sådan dotter… och tänka karma) men vi lockiga vet ju hur tovigt det blir över natten så jag måste ju bara reda ut det och jag gör det på det snällaste sätt jag kan. Det spelar ingen roll, hon vrålar så fort borsten nuddar ett hårstrå, bara för att. Sen får jag inte längre göra själva frisyren, Elsa kan själv! Så hon får det, hon går glatt till dagis med 17 hårspännen och två…

Igår satt Elsa och jag och tittade på filmer på telefonen. Upp kom en från julafton och vi började titta. Jag anade oråd redan så fort tomten började prata och tänkte att det här kommer aldrig sluta väl. Ni vet när man ser att olyckan kommer komma men man kan inte väja undan? En sån situation? Mycket riktigt, det tog inte många sekunder innan Elsa tittar skeptiskt på mig och säger: Men mamma! Det är är ju ingen tomte, det är ju mormor?!! Vadå? Trodde ni det var tomten ellä?!! Det är ju mormor, jag hör att det är mormor! Sen hade vi några jobbiga minuter där jag försökte rädda…

Elsa har ju varit lite, för att säga det snällt, avogt inställd till det här med att vara med på foton i nåt år eller så nu. Vissa dagar går bättre, andra sämre. Men så häromdagen satt vi uppkrupna tillsammans och tittade ömsom på den gamla bloggen med bebisbilder, ömsom på en sida med barnporträtt och så frågade hon varför jag aldrig fotar henne längre? Och när hon satt ihop pusslet, att allt mitt fotande av vårt dagliga liv är min gåva till henne, hennes och vår dagbok över det som ingen av oss kommer minnas om 10 år, så ville hon att jag skulle fota igen så jag ska…

Nu är den nog här. Hoppas vi har fel men det lutar ändå åt att höstens första förkylning redan är här. Medan sjukdomarna avbytt varandra på dagis har Elsa som stått över det och hållit sig frisk men nu har hon nog dragit hem det. Hon själv hade nån grads feber och tjock röst i fredags men igår var hon som vanligt igen och vi höll våra tummar för att hon skulle få vara frisk. Tyvärr glömde vi oss själva i tumhållandet så i morse vaknade Elsa glad som en lärka medan Henrik och jag har tjock hals, rinnande näsor, nyser evighetslånga haranger och har ont i kroppen. Åh, vad…

Igår hade Elsa ritat en bild av farfar på dagis som hon smugit ner och gömt i sin låda. …så att han inte glömmer bort mig…

Plötsligt hör jag henne sjunga “Jag smörjer mig, jag smörjer mig, jag smööörjer mig” och så har hon doppat hela nävarna i färgerna och smörjt in armarna. Jag blir så lycklig av att se henne göra sånt där, att hon inte alltid vet vad man “får” och “inte får” göra, att hon är en liten unge som ler som en sol och säger glatt “Mamma! Jag smörjer mig!” utan en tanke på att jag skulle kunna misstycka. Och varför skulle jag? Återigen, tack för att jag får vara mamma till jordens bästa unge.

Att gå till Willys med Elsa och Lillasyster i vagnen är ingen rak sträcka.