Alltså, nåt av det bästa med julhelgen för oss snötokiga var såklart att den kom till slut. Sen var vi även tacksamma att den försvann till vi skulle köra hem. Men vi hann göra årets Olof, fast med snyggare frisyr än i filmen.

Och den tackar vi också för!

Här kommer lite bilder från självaste julafton. Tack för den fina kvällen och den goda maten!

Henrik hade sin slutintervju i måndags strax utanför Helsingör. Eftersom vi andra alltid är hemma på måndagar så tyckte jag att vi gott kunde följa med honom över för att strosa runt på Tivoli med alla dess lampor och vinterland. Jag tror aldrig jag varit där på jul och vilken miss det varit! Det var helt fantastiskt. Det stod på deras hemsida att de hade typ 13 000 julkulor och 16 000 lampor. Och låtsassnö och tomtar. Äntligen fick vi lite julkänsla. Henrik och Elsa åkte karuseller (vansinniga gungan där uppe i luften tex), Valter sov så gott i sin vagn och jag frös fötterna av mig. Det var så…

Jag försökte ta ett foto till årets julkort. Jag hade en bra idé men det gick ju åt skogen. Elsa klarade några minuter även om hon gjorde kullerbyttor, slet ur spännet, rev i lamporna men Valter var vansinnig så det var bara att lägga ner. Förra året hade jag nog använt nåt av fotona i alla fall men nu finns ju Lilltrams så det känns taskigt att inte låta honom vara med. Vi får väl se om det blir något eller inte för det är hemskt vad mycket svårare allt är med två barn. Det stämmer verkligen. Och exakt hur mycket får jag reda på denna vecka då Henrik åker…

I fredags var vi medbjudna till Helsingborg för att kolla på apor och grejer tillsammans med Pixie, Tintin och mamma Lotta. Elsa och Pixie har hittat varandra och sprang runt som galningar därinne och höll varandra i händerna. En utmanare till Hillevi helt enkelt men som såklart inte heller bor just här. Men i Malmö iaf. Lotta hade även bjudit in hennes också föräldralediga kollega Emil och hans två döttrar varav den äldsta ska fylla 5 snart så vi var ett litet gäng som gick runt där bland apor, lemurer och ormar stora som…ja, jag vet inte vad för den ena var liksom tjock som min kropp och lång som…

Nu har jag passerat 40-strecket. Det gick smidigt men inte helt utan någon liten kris då och då. Det blir ju inte bättre när Elsa frågar hur länge vi har tillsammans och jag svarar “Med lite tur så en 40 år i alla fall.” Och så inser jag att jag måste lämna de mina när de är i min ålder, när de kanske precis skaffat mig barnbarn och då blir det tårar i massor. Jag hoppas jag får leva tillsammans med dem tills jag blir 100 och jag ska göra allt för att slå mina odds och leva längre än någon trott. Det är väl det som är svårt med…

Egentligen var det Lillies fyraårskalas men bilderna som hade fastnat på minneskortet handlade bara om morötter så vi får väl kalla det för en Morotsfest istället. Båda kalasen var finfina och det är alltid mysigt att spendera tid med familjen.

Jo, men vi hade ju besök förra veckan av småkusinerna som skulle iväg på en härlig tur till Italien. Tyvärr ville deras baciller inte åka med utan de valde att stanna kvar hos oss istället vilket ledde till att natten efter låg jag vaken med ont i halsen och feber. Sen kom dunderförkylningen och nu de här varma dagarna så har jag legat i en kokande lägenhet med 38,5 i feber och 31 grader ute. Och gravid. Jodå. Det har varit kul. Jätte. Henrik fick också ta del av bacillerna men han blir sämre och sämre i detta nu så det sitter fint sista semesterveckan. Men vi kan ju inte…