2010 blir 2011

Snart har ett helt år passerat och vilket år! Bästa någonsin. Jag har gjort massor jag aldrig gjort förr: fått barn, åkt ambulans, spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus, haft en liten sovandes på magen i 2 månader och sett Elsa växa upp till en alldeles egen liten underbar person. 2010 har rusat förbi och jag är glad som har bloggen för det är en fantastisk dagbok över vårt liv tillsammans.

Nyårsafton 2009 låg jag på KK i Malmö och hade ingen aning om att Elsa snart skulle komma. Ingen talade om det för oss heller så under dagen använde jag min förmåga att kunna “tjata ihjäl en sten”, bearbetade sköterskor och läkare så jag skulle få fira nyår hemma. Inte förrän klockan 21 gav de med sig och vi fick åka hem,  jag låg i min egen soffa och ringde in 2010. När jag kom tillbaka till KK vid ett på natten var plötsligt allt annorlunda. Trycket var skyhögt och min äggvita var en fyra.
Morgonen den andra januari kom läkaren in och sa att jag snart skulle föda och föredrog jag Växjö, Halmstad eller Helsingborg? Lätt val med tanke på katterna. Ganska omgående kom en ambulans och körde mig med blåljus till lasarettet där de tvärtemot Malmö var ganska coola inför min situation. Men jag fick ändå ligga på förlossning och övervakades ständigt med provtagning varje halvtimme.
Dagarna fram till Elsa föddes fick jag inte göra annat än ligga absolut tyst och stilla i ett mörkt rum. Det är nog det svåraste jag gjort! Trodde jag skulle bli knäpp. Men en av dagarna fick vi gå till Neo för att träffa en familj som fått en liten son några veckor yngre än Elsa. Han såg ut som en liten sparvunge och det var svårt att förstå att det faktiskt var en människa, så oändligt liten och smal. Men jag minns också pappan och hur han lös när han berättade om hur det var och han var den stoltaste man jag sett. (Näst efter Henrik såklart.)

Den sjätte skulle Elsa ha fötts och eftersom man varken får äta eller dricka 12 timmar före operationen så blev jag bara överlycklig när vi fick skjuta upp snittet en dag. Den Coca-Colan Henrik gav mig sen var den godaste jag någonsin druckit!
Morgonen den sjunde fick vi veta att vi var nummer två i snittkön och sen gick allt så fort. Vid nio hämtade de oss, klädde på oss, gav mig något lugnande tror jag, och sen var det dags. Sprutan i ryggen tog på en millisekund och fastän allt gick fort så minns jag att jag undrade varför Elsa aldrig skrek? Sekunden efter hörde jag henne och fick se henne snabbt innan hennes egna lilla läkarteam tog över. En stund senare fick hon ligga på mitt bröst innan Henrik och Neoläkare och sköterskor tog henne till sin kuvös.
Jag fick stanna ganska länge på uppvaket och det sämsta med det var att ingen sa hur Elsa mådde. Jag låg och gymmade med tårna för att de skulle börja funka igen och de skulle släppa upp mig. När jag väl kom till Neo fem timmar senare blev det bara några få minuter då jag fick sticka in handen till den lilla innan jag blev körd till förlossning igen. Jag tyckte det var jättekonstigt men sköterskorna sa att de ville hålla koll på mig. Henrik och jag fick cider, smörgås, svenska flaggan och jag ringde min bror. Jag hade haft svårt att andas hela dagen, även påpekat det under själva operationen, men under samtalet med min bror blev det snabbt riktigt illa och Henrik fick larma. Det visade sig att sköterskan redan kallat på doktor då de väntat att något skulle gå fel. Jag minns inte så mycket mer än fullständigt panik, värmeslag och att jag var fruktansvärt arg på alla. Läkaren förstod inte vad jag sa och ville lägga mig ner hela tiden fastän jag inte fick luft. I min sal saknades även syrgas. Resten av vad som hände har Henrik berättat för mig. Även läkare och sköterskor kom även in till oss efteråt för att berätta deras sida av historien.

Jag hade gått för långt med havandeskapsförgiftning, fått eklampsi och lungödem. Efter att rätt läkare kommit blev det visst som i en sjukhusserie där alla sprang bredvid båren och på några få minuter var vi på intensiven. Där stannade jag i tre dygn tills allt var OK. För mig var det svåra att jag bara fick träffa Elsa 15 minuter per dag men för Henrik var det hela såklart en hemsk upplevelse och han gjorde så gott han kunde med att fördela tid mellan mig och Elsa. Prematura i Helsingborg ska ligga i känguruställning hos föräldrarna så han var mest med henne och lät henne få hans värme och hjärtslag.
Efter två veckor fick vi komma hem och sen dess har allt gått som på räls. Hon har varit snabb med allt, är alltid glad och helt enkelt det bästa som finns!

Vi har lärt oss att jag har betydligt mer tålamod än jag trott och att Henrik är inte så lugn som man luras tro.
Jag kommer aldrig använda snorsugen och Henrik har inte klagat en enda gång över att han alltid måste göra det.
Sömn är överskattat och man klarar sig fint utan. Och man kan sova sittandes!

Fastän väldigt lite blev som vi trott så har det bara varit till det bättre. Naturligtvis önskade vi att Elsa väntat lite med sin ankomst men med tanke på hur bra hon mår så väljer vi att se det som att vi fått två extra månader med vår stora kärlek. Att vara mamma och pappa faller sig helt naturligt och inget har varit så svårt eller jobbigt som vi hade trott. Hennes magknip är det värsta vi gått igenom och hur tacksam är man inte för det?

Tack 2010 för det finaste vi har och hoppas alla får ett fantastiskt 2011!