LILLA BLÅÖGA

Alltså, jag ber om ursäkt. Jag vet inte hur jag tänkte. Eller inte tänkte. Jag räknade månader som 4 veckor. Han är ju inte tre månader förrän den 20 dec såklart. Lamporna lyste visst men ingen var hemma. Hissen gick tydligen inte hela vägen upp. Jag hade inte alla hönsen hemma. Jag var inte den skarpaste kniven i lådan. Det är en bit kvar till Mensa. Jag hade inte alla hästarna i stallet om man säger så…

Tänk, redan tre månader gammal idag. Tiden har verkligen rusat förbi. På torsdag ska han vaccineras så då får vi reda på vikt och längd men jag tror nog han passerat 5-kilos gränsen. Han är en superlätt bebis om man accepterar att bära runt på honom hela tiden. För det är väl det enda som skulle kunna förbättras. Han har inte ens en skrikperiod per dag längre, det är inte säkert att han gråter alls. Men magen vill inte alltid samarbeta och då kan det bli ledset. Med hängande underläpp och tårar!

Han kan sitta i sin nya babysitter ganska länge innan det blir tråkigt och han boxar efter leksaker. Han tokälskar mobiler och skrattar så fort han ser dem, innan de ens snurrar. Han har hittat sin röst och vissa dagar pratar han oavbrutet, andra är han mer fundersam. Han skrattar på riktigt, inte bara ler utan skrattar och det gör han mest hela tiden när han är vaken. För sover är ju ändå det han gör mest. Äter oss ur huset och sover på vårt bröst. Vi är hemskt tacksamma att han har valt att somna runt 20-22, äter runt 3-5 och runt 8 för att sen vakna vid 10-12. Det står man ju ut med. Sen är han en hel del vaken under dagen. Får han sova mycket då (som om vi är iväg eller så) då kan det bli en hel del vrål och vaket fram till sena kvällen. Och för mycket stimulans ställer till det så jag tänker att julhelgen nog kan bli ganska jobbig. Mycket som händer och lite sömn kan bli tufft. Henrik får gå mycket med vagnen och så hoppas vi det funkar.

Han är en självklar del i familjen även om jag ska erkänna att jag ibland glömmer bort honom om han sover i vaggan och Elsa och jag gör något. Det har ju varit vi själva så länge att det tar tid att komma in i tvåbarnstänket men han är lika älskad och lika självklar, bara lite för tyst ibland. Och när jag väl kommer på det så hoppar jag upp och får nästintill panik för att jag glömt bort honom…