WALTER LINDAHL FÄGERSTRÖM

Så är han här. Walter. Eller Valter. Ett litet nätt pyre på 2,3 kg just nu som ligger och sover sött i min famn. Hela hjärtat exploderar av kärlek.

Det gick ju inte som planerat den här gången heller men nu var jag helt på det klara med vad jag inte ville och var inte rädd för att säga det. Jag fick återigen havandeskapsförgiftning men en mild sådan och eftersom jag räknades som fullgången i vecka 37 så var det ingen idé att försöka rädda upp situationen utan vi fick reda på redan från början att födsel skulle ske inom 3 dagar på ett eller annat sätt.

Först började de igångsättning. En smärta som kvalade in på plats ett över överdjävliga-saker-jag-aldrig-skulle-göra-igen. Att med våld tvingas öppnas 1,5 cm, nja va? Jag gråter i stort sett aldrig av smärta men här gick det liksom inte. Jag lyfte ur stolen bara för att det gjorde så ont! Igångsättningen triggade igång värkarna så mellan 11.30 till 21 på kvällen så låg jag och andades mig igenom smärtan av värkar som kom ofta, ofta. Men så plötsligt bara försvann de och jag tyckte just där och då att det var ganska skönt. Att äntligen kunna slappna av.
Men så gick mitt tryck upp igen, till 185/115 så då satte de in någon snabbsänkande i porten vilket fick min kropp att balla ur. Min puls gick bärsärk, kändes som att jag skulle hoppa eller vibrera ur sängen och hela jag blev vinröd. Det blev ju inte bättre av att de fortsatte pumpa in 2 ml var tionde minut och bara minuter efter sista injektionen började jag kaskadspy. Det fortsatte sedan ända fram till födseln. Jättekul. Och dessutom vara fastande i nära tre dygn och inte få dricka lite vatten efter man spytt galla 300 gånger, inte toppupplevelser det heller.
Den där hemska medicinen fick mitt tryck att gå ner tillfälligt men för varje koll efter det ökade det igen och de tryckte i mig mer och mer mediciner, olika sorter med olika verkan, och jag kände verkligen att det fick räcka. Så när läkaren kom in och frågade hur det var så sa jag att jag inte vill göra det här igen. Ligga fastfjättrad med massvis med slangar till en säng, fastande i dagar med mer och mer mediciner i blodet som inte gör någon nytta, bara ta ut barnet nu och låt mig klara mig den här gången. Och hon höll med. Och barnmorskorna hade redan gett sin åsikt flera gånger om “Herregud, vad gör du här? Upp till operation med dig!”.

Så efter 2 dygn av försök att starta igång en förlossning och fylla mig till bredden med mediciner så återstod endast tre alternativ: två som handlade om att starta förlossningen igen med mediciner som kunde spräcka mitt tidigare snitt och som man alltså inte ville använda och sen att snitta igen. Och de hade bestämt snitt berättade de vid 22.30 lördag kväll så om en halvtimme skulle det ske.
Det var nog tur att allt gick så snabbt sen för jag hann inte bli sådär rädd som jag trodde jag skulle bli. Och de hade verkligen tagit i för min skull, dubbla narkosläkare, dubbla assistenter, dubbla kirurger så det var en himla massa människor där inne i läskiga rummet. Jag fick reda på en massa saker de inte vill göra med mig, som söva, intubera, ge magnesium osv men alla var himla roliga, som en stand-up show. Och bara tjejer. Tyckte det kändes coolt. Ett natteam av flickor som tog fram min lille kille mitt i natten en lördag.

Sen gick det fort. De gav mig en komplimang för mitt fina ärr för att sekunden senare ta sönder det och bända mig sönder och samman medan Walter kom fram och äntrade världen med ett sött litet skrik. Han var helt perfekt och fick ligga hos mig en stund medan de bökade runt där inuti. Sen var de tvungna att gå iväg och ta Henrik med sig och jag låg kvar en trekvart till och blev färdig. Tydligen skakar alla efter en förlossning oavsett vilket sätt det skett på men jag hade glömt hur mycket man skakar, trodde jag skulle trilla av det smala bordet. Efter allt var klart kördes jag upp till uppvak där vi låg fyra snitt och en galning.

Det tog väldigt lång tid för min spinal att släppa, dryga 8 timmar, och att ligga på uppvak efter att ha fött barn är bra smärtsamt. Man saknar och undrar över barnet, över hur Henrik har det medan man lyssnar till någon som kommer ur narkos och som upprepar samma sak varje minut, timme efter timme. Tjejen bredvid mig skrek av smärta lika länge som jag låg där, i över 10 timmar. Hade mina ben funkat hade jag pumpat henne full med morfin själv  men nu var jag ju fast i min säng och fick lyssna på de där två tokarna.
Mitt tryck rusade upp över 200 så jag hade sex olika påsar i lika många portar i mina armar med olika blodtryckssänkande mediciner och med jämna mellanrum fylldes det på med Panodil och morfin. Jag oroade mig så mycket över att aldrig få ner trycket att det krävdes väldigt höga doser innan de fick ner det till det normala. Sen hade de sagt att jag skulle få stanna länge pga hjärtsviktsrisken och det var väl bra men jag ville träffa min son.

Vid elva på söndags morgon kom jag ner och det var så fint att träffa dem! Total lycka!

Ett jättetack är inte tillräckligt för all hjälp vi fick med att ta hand om vår stora skatt. TACK för att ni kom!