ÄR DU MED PÅ DINA EGNA FOTON?

Jag läste på en amerikansk fotoblogg om det här med att älska att ta foton, avsky att vara med på dem. Och så är det verkligen för mig. Om det hade funnits några normala foton på mig nån gång så kanske mitt självförtroende hade blivit lite bättre när det gäller bilder men eftersom jag ser helt galen ut på alla så undviker jag såklart att vara med. Men häromdagen när jag skulle ha ett foto till headern här på bloggen och tvingades leta igenom alla album så insåg jag att det inte finns några foton på mig. I stort sett inga. Både eftersom jag som sagt undviker att ställa mig framför kameran men också eftersom jag raderar de få som blir tagna, vem vill se galen ut till eftervärlden om man inte måste?

Jag fotar såklart för att jag tycker det är det absolut roligaste som finns, porträtt allra helst. Men också för att Elsa ska ha bilder att se på när hon blir stor. Med tanke på att jag snittar en sisådär 15 000 foton om året så tror jag inte hon kommer gå igenom de på hårddiskarna, eller vad vi då använder, utan jag framkallar en gång om året och sätter i album så det blir samma känsla som jag själv får när jag tittar i mammas gamla album. Och det är fortfarande något jag gör när jag är på Öland, tittar i deras album och ser mamma ha kul på Gran Canaria 1973 och pappa med Kalmar FF i Thailand 1974. Mammas bilresa till Österrike 1968 och pappa med sin båt. Och alla bilder på oss tillsammans när jag var liten med mammas hår som blev kortare och kortare men även bredare och bredare och pappas byxor som blev högre och högre i midjan. Om jag inte själv är med på mina foton, vad ska Elsa då gå tillbaka och se?

Jag ska strunta i min egen fåfänga och ta fler foton där jag själv är delaktig. Lovar!