Den vackraste morgonen

På Öland fick vi njuta av fantastiskt vackert väder. Söndagsmorgonen bjöd på frost och soluppgång så innan alla hade stigit upp smög jag ut och fotade. Vilken känsla det är att vara där ensam, tyst, fåglar som vaknar och kvittrar och så nån minusgrad på det. Magiskt. Lördagen var också vacker och båda dagarna gick vi promenader och höll oss utomhus. Skulle vi få ett hus någon gång så kommer jag nog vara ute mer än inne. Jag hoppas det.

Varje gång vi är på Öland känns det så rätt. Som att vi borde vara där jämt. Det trygga i att gå som vuxen där man gick som barn. Att Elsa trampar på samma stigar. Att hon ser samma åkrar. Klappar samma stammar. Kliver på samma stenar. Känslan av att flytta hem blir starkare och starkare. Och just det där, att vi kallar Öland hem, borde det inte säga oss något?

Jag vet att jag lovade pappa att hålla 1700-talsbilden för mig själv men nu blev den ju så bra där de sitter fint i soffan men perukerna på så förlåt! Men tack för sällskapet och den goda maten.