Att nästan gå itu

Kärlek är att bli alldeles varm när jag hittar en liten bit knäckebröd på bänken när jag kommer upp på morgonen. Att veta att den mest underbara lilla människa stått där i sin pyjamas, gnuggandes ett öga, kliandes i sitt morgonrufsiga hår med skruvlockarna på ryggen i en stor tova. Att veta att den andra mest underbara människa stått bredvid, lika varm och full av kärlek till henne som jag, erbjudit henne ett knäckebröd som hon säger “Ta Tatt” till. Höra henne säga “Mamma?” och hennes pappa säga “Mamma sover, vi får vara lite tysta, mamma behöver få sova idag…” och henne svara “Mmmmm…”. Sen går det en liten stund och jag slumrar om bara för att väckas av hennes andedräkt i mitt ansikte när hon räcker mig mina glasögon och min mobil. Hon pussar mig med de bästa blöta pussarna och ropar sen glatt “Hej då, mamma!” när hon går ut genom dörren.

Resten av dagen tänker jag på henne mest hela tiden. Är hon glad? Vad gör hon? Leker hon med någon? Är de andra snälla mot henne? Tänker hon på mig? Mår hon bra?
Jag trodde aldrig att man kunde älska någon så mycket att det känns som att man går sönder lite grann. Att varje minut utan henne är en förlorad minut. Men så känns det om jag känner efter.
Att varje minut med henne är en vunnen minut.