FÖRSTA SKOLDAGEN!

Så kom den och gick, dagen jag varit så nervös inför. Elsa har inte varit en gnutta nervös, bara förväntansfull och lycklig. Hon valde en ryggsäck med nån prinsessa som jag glömt namnet på, som glittrade och var alldeles lysande lila, hon fick två fina pennskrin fulla med saker av mormor och morfar som hon omsorgsfullt lade i sin väska och som tagits fram och testats lite varje dag och visats upp för kompisar på besök. Kläderna var bestämda sen länge och frisyren likaså.
Jag hade fått göra en almanacka åt henne redan 10 dagar i förväg så hon kunde stryka varje dag vid läggdags och räkna ner tills när det var dags. På kvällen före var det så mycket fjärilar i hennes bröst att hon somnade uppkrypen bredvid mig i soffan, huvudet på min axel medan jag kliade hennes hår, precis som vi alltid gjorde när hon var mindre.

Det fanns inte tillstymmelse till det bitska morgonmonster som brukar visa sig och hon skuttade glatt iväg med pappa i god tid. Väl där ställde hon upp sig i sin klass, hälsade på kompisar och tog Ivans hand. Sen fick föräldrarna inte vara med mer, de flesta hade nog missförstått och trodde vi fick sitta bredvid men nej, hon lämnades och gick in i sin nya skolsal. Det är en gammal byggnad med fina pardörrar och ganska stort. Inte alls som jag sett framför mig. Och när vi hämtade henne kom hon ut med Ivan i hand igen och båda såg ut som om de växt under de där timmarna. Hon är ett skolbarn nu, vår fantastiska fina tjej.

Efteråt hade hon beställt fika och berättade om fröknarna och sina kompisar. Hur någon frågat om de kunde vara kompisar och hon sagt ja men sen hade de inte pratat mer. Eller hur Marit nog var en person som passade henne och som hade kommit fram och sagt att hennes mellannamn också var Elsa. – Vad svarade du då? Började ni prata då? – Jag sa ja. Sen gick jag. Marit är en av Hillevis bästa kompisar så vi har liksom tänkt att de ska hitta varandra. Kanske gör de det. Vi får väl se.

Det enda vi har åsikter om är fritids som vi trodde. Det känns inte helt OK att lämna henne fritt på en stooor skolgård med fåtal ledare så vi försöker nog lämna henne till frukost där så de har lite bättre koll på henne. På eftermiddagen vill hon vara kvar så vi känner efter. Men summan av kardemumman är att det nog blir bra det här. Det måste det.