VECKA 37

Nu är det bara dryga tre veckor kvar. I fredags hade vi vår varannanveckapåKK-dag så vi kollade flöde, tillväxt och sånt där som blodtryck, äggvita och bebisens rörelser. Allt såg bra ut, flödet har fått lite motstånd igen på min egen sida vilket innebär större risk för havandeskapsförgiftning men motståndet var inte större än att det räknas som normalt så jag oroar mig inte.

Tillväxten var precis som vanligt, -18%, så han väger ca 2300 kg och beräknas till 2800 och runt en 48 cm. Sen kan ju det där vara helt fel men det vet vi inte förrän han är ute. Vi fick inte se honom för han hade såklart händerna i ansiktet men han sov gott under flödet och övade på andningsrörelser. Jag känner att jag säger “tufft” ganska många gånger när vi får se honom men det är ju så häftigt! Där inne ligger han och vi ser hans bröstkorg röra sig upp och ner, upp och ner, medan han övar för att komma ut i världen.
Vi fick också se att han har hår, små vita hårstrån som stack upp från huvudet. Och han hade en hel överläpp så troligtvis ingen gomspalt.

Vi fick inbokat vårt sista möte om två veckor och det sista läkaren sa var “om inget hänt innan dess så ses vi om två veckor!“. Det känns ju konstigt. Hänt? Vad skulle ha hänt? Vi har ju sagt 7 oktober så det håller vi fast vid. Jag är inte klar än. Jag har ju inte ens fått gå en utbildning, jag vet inte hur man gör!!!

Men jag är klar med det här, det är jag. Inte för att jag har haft det särskilt jobbigt men nu gör det ont i benen, i höfterna, det känns som om jag ska slitas sönder i ligamenten, jag orkar inte så mycket, jag är på sjukhus tre, fyra av fem dagar de flesta veckor, inget smakar som det ska, Henrik och Elsa går in i magen hela tiden, lägger sig på den, sätter sig på den så det bästa vore väl om vi var färdiga snart så allt kan återgå till det normala. Och nya. Och jag är färdig med sprutor. I magen och fingrarna. Det är inte alls skönt längre.

Att få känna att min kropp är bara min igen, wow! Och träffa det lilla livet- gud vad vi längtar!

Jag var helt säker på att jag skulle få ett gallstensanfall häromkvällen. Låg i sängen och kved i tysthet för det gjorde så ont i sidan, kändes som att jag skulle spricka. Och det var väl där, vid tanken att jag sprack, som jag tänkte men vänta nu… och ropade in Henrik som kunde konstatera att hela sidan stack ut, han var på väg ut med sin rygg och det gjorde vansinnigt ont. Så jag bökade och tryckte och puttade tills han åkte in igen och med en gång var smärtan borta. Tufft!