LITEN FÖR TIDEN
Nu är den här veckan med tre, eller fem beroende på hur man ser det, läkarträffar på KK över. Till skillnad från de senaste veckornas tider så har Henrik kunnat vara med på en del av dem vilket har varit jätteskönt för mig. Det där trygga, lugna behövs, allra helst den här veckan.
Första mötet gällde kejsarsnitt eller inte. Det blev inte vilket vi inte alls hade väntat oss. Men läkaren lyssnade på alla våra argument och rädslor men hans rädslor- såsom hjärtsvikt, hjärtstillestånd, kropp som lägger av under operation- slog högre än våra så planen är nu vanlig födsel. Eller ganska vanlig. Han vill inte att min kropp ska frestat på mer än under de nödvändiga krystvärkarna så jag kommer antingen sättas igång på ett satt datum eller vänta ut bebisen och då kommer jag inte bli hemskickad utan så fort en värk kommer så kommer jag ha en plats med en van barnmorska. Sen kommer jag få något som gör att de där första värkarna inte kommer påverka mig så mycket utan att all min kraft kommer användas vid krystandet. Allt som allt är hans plan att hela förloppet ska ske inom några timmar med all hjälp möjlig. Eventuell sugklocka var på tal men Henrik är väldigt emot det sedan hans väns bebis tappade skalpen av den. Jag med. Det vill vi inte. Går det för lång tid så att jag inte orkar mer, bebis inte orkar mer eller det drar ur på tiden så går vi över till snitt. Detta gäller även om bebis blir stor. Då kommer jag få snitt.
Allt kommer planeras in i minsta detalj så den 31 aug har han ett möte med neurologer och narkosläkare om hur vi ska göra det här från a-ö och jag ska även ha ett eget möte med narkosläkare som då ska ha rett ut varför jag kraschade i Helsingborg, varför det började under operationen och varför det tog så lång tid för narkosen att lämna min kropp. Det känns skrämmande, jag har aldrig haft en värk, jag vet inte vad det är eller hur det känns men smärtan bryr jag mig inte om, det är bara vekhet som lämnar kroppen, det vet ju alla (sagt av världens starkaste man om jag minns rätt) utan jag är livrädd att mina muskler inte ska orka. Men hur man än vänder på det så är hjärtstillestånd ändå sämsta alternativet så jag hör hans rädsla och tar den till mig.
Sen var det diabetesmöte. Jag fick svar på långtidssockret och jag har inte haft högt blodsocker alls under de senaste 3 månaderna. Jag har heller inte diabetes nu under de här veckorna som jag mätt mitt socker och när jag berättade att jag hade rört mig under sockerbelastningen så trodde han att det resulterat i fel resultat. Man ska ju vara helt stilla under testet men det var inte jag. Om det inte hade varit för min förra graviditet så hade han släppt mig men pga allt det där så kommer jag ta socker en vecka till men hittills har jag inte haft en enda mätning med högt socker vilket visar på fel under själva belastningen. Jag har heller inte högre risk än någon annan för diabetes typ 2 vilket känns superskönt. Så jag mäter 7 ggr per dag i en vecka till och så hoppas jag vara klar med det sen.
Igår var det flöde, ultraljud och läkarträff. Dessvärre har Lillebror sjunkit ner till -22% i tillväxt vilket gör att han nu klassas som “liten för tiden”. Han hade bara gått upp runt 150-200 gram på två veckor vilket skulle varit det dubbla. Som tur är så är flödet perfekt vilket betyder att han får all näring han behöver och vill ha. Det finns inga fel utan antagligen handlar det om genetik och ärftlighet. Jag ville såklart gråta floder för allt som går emot mig nu gör att jag tror att något ska gå åt fanders igen men läkaren sa att allt pekar på en frisk och kry pojke, det finns inget att oroa sig över. Han sa att bebisen följer sin viktkurva perfekt, hans resultat har ju hoppat mellan 11% till 18%, upp till 12% och nu ner till 22% så han kör sitt race. De har också en felmarginal på runt 10% och de brukar förminska små barn och förstora stora barn och det gjorde de ju med Elsa. Sa att hon skulle vara tillväxthämmad men hon låg precis på medel. Men visst, hon vägde 500 gram mer om några dagar än vad han gör idag. De tror att han kommer ligga runt 2,8-3 kg när han föds vilket är bra eftersom de inte vill att jag ska föda ett stort barn. Men det vore ju grymt fint om han kunde käka på lite till nästa gång för räknas han fortfarande som tillväxthämmad då så kommer jag inte kunna hålla tillbaka tårarna.
Så nu hör det det bebis! Ät!
Han har nu varit fixerad i några veckor och ligger med huvudet nedåt. Han har haft, och hade även igår, båda händerna framför ansiktet på alla ultraljud så vi har inte kunnat se honom men jag fick de där två bilderna i alla fall. Den första är just huvudet sett från sidan med händerna i kors framför ansiktet. På det andra, som är taget en halvtimme senare, så låg han och suttade på sin fot och höll i den med ena handen så det är ett himla mosigt och snett ansikte man ser på sidan av fotot med hälen mot oss och foten i ansiktet med handen över.
Och vi fick se när han blinkade och svalde vatten. Himla häftigt allt det där.
