VECKA 29

Nu har vi bara 10 veckor kvar, som längst. Magen är stor och killen sparkas mest hela tiden.

Igår hade jag en sån där halvdag på sjukhuset och tro det eller ej men allt var bättre än någonsin! Mitt motstånd som var lite dåligt hade förbättrats och nu räknas jag som “helt normal”. Det händer ju inte ofta! Nu är jag en etta av fyra på den där skalan de mäter i vilket är det lägsta man kan vara. High five på den!

Sen hade jag tillväxtultraljud. Det var också bra, allt såg helt normalt ut. Vad jag inte gillade med det var att han hade gått ner från -11% till -18% men som jag sa förra gången, så länge han ligger inom -22% så räknas han som normalvikt, bara en liten kille. Jag frågade såklart tusen frågor kring det där och hon sa att oavsett vart han hamnar så gör man ingenting. Mina flöden är bra så mat får han, alltså är det ingen fara för honom. Däremot så kanske man får göra fler kontroller om han kommer ner på säg -30% men jag går ju redan varannan vecka så jag vet inte. Hon förklarade också att om jag själv var liten så är det ärftligt och jag kanske bara är en sån som inte föder stora barn. Dessutom är det inte en exakt vetenskap så när han väl tittar ut kanske han är en kloss, jag har hört om det förr. Kanske inte att de varit klossar men att de trott att barnet skulle väga en massa minus och sen hamnade de på -5% i alla fall.
Oavsett vad så gillar jag det inte men jag kan inte heller göra någonting åt det. Jag hoppas han äter upp sig, de kunde ha tillväxtperioder så att han gått ner 7% på de här två veckorna säger inget om vart vi hamnar om ytterligare två.
Jag var där själv för Henrik kan inte lämna jobbet nu i semestertider (fast han överraskade mig med att ändå dyka upp till läkarbesöket) vilket var trist för honom för barnmorskan lät mig se 3D-bilder på bebisens ansikte. Tyvärr var killen sjövild igår så de hade väldiga problem att mäta och kolla men han var så söt! Barnmorskan tyckte det med (som att hon kunde rynka näsan och säga Va? Tycker du?) och det var synd att vi inte kunde få en bild. Nästa gång kanske.
Och trycket låg på sjukhusbästa- 130/80. Jamen ni fattar ju!

Allt var alltså bra och det var första gången i mitt vuxna liv som en läkare kommer in och säger Allt ser bra ut, du kan gå hem nu!