DEN STÖRSTA SORGEN

Igår skuttade Elsa glatt iväg till kalaset hos Elvira med orden nu får jag träffa min favoritkompis! Två timmar senare fick vi reda på att om tre veckor börjar pappa Hillevi på sitt nya jobb på Gotland dit hela familjen såklart ska flytta. Hillevi hade inte sagt något till Elsa på kalaset så vi fick berätta för henne att snart kan de inte träffas mer. Jag stortjöt såklart redan innan jag ens kunde öppna munnen och när hon förstod att Gotland ligger väldigt långt borta så föll stora tårar från hennes kinder och hennes lilla kropp skakade av gråt. Min bästis! Min favorit! Hillevi!

Alltså, jag är så förtvivlad så det känns som ett stort svart hål öppnat sig under mig. Jag är nog mer ledsen än Elsa. En del är säkert hormoner men jag hade gråtit floder oavsett. Elsa och Hillevi. Hillevi och Elsa. De som suttit ihop sen de var två. Som dagiset såg till skulle hamna på samma avdelning för att de är perfekta för varandra. De som sedan dess haft hemlisar och språk som bara de förstår. Som saknar varandra när dagis är slut och som inte klarar en vecka ifrån varandra. Hillevi har konsekvent tyckt att alla semestrar varit för långa ifrån Elsa och hela tiden tjatat om att få åka hem till sin bästis. Jag fattar inte…

Jag tänker att för Hillevi blir det nog lättare. Allt nytt. För Elsa blir det nog vidrigt. Samma plats men ett stort hål. Nytt dagis med samma gamla dagiskompisar men utan de 10 hon alltid lekt med. Och utan en bästis att ta med på utflykter, att viska hemlisar med, att gå på dansuppvisning med, att springa till och krama när det gått en dag ifrån varandra. Jag önskar verkligen så innerligt att detta aldrig hade behövt hända. Jag vill inte tänka på hur det blir den dagen de står och kramar varandra hejdå och flyttar vad som känns som världsdelar ifrån varandra. Att gå hem med den där kramen fortfarande varm runt axlarna men med vetskapen att deras vänskap kommit till vägs ände.

Igår när hon skulle somna sjöng jag som alltid ” Vem kan segla” men efter första versen viskade Elsa:

Snälla mamma, sjung inte mer, jag kan inte skiljas från min vän utan att fälla tårar…