NÅGOT TYNGER MITT HJÄRTA

Jag har ett erkännande. Något jag tänker på nästan varje dag och som jag måste berätta. Dagen efter Elsas fyraårskalas målade hon den här tavlan, av farfar, med ett hjärta ovanför. Sen har hon packat ner den de gånger vi åkt hem men varje gång har den stannat här. Första gången av misstag, andra gången med mening. För Henrik och jag älskar den tavlan. Vi vill ha den här. Vi vill sätta in den i en ram och låta den pryda vår vägg. Men varje vecka säger Elsa nästa gång jag åker till Orrefors ska farfar få sin tavla och varje gång det sker hoppas vi att hon glömmer.

Men jag ser den varje dag och tänker på farfar som inte vet om vilken skatt han egentligen har. Så jag erkänner att jag har den här och så bestämmer vi att Henrik och jag lånar den en stund, tills det finns en bra plats i nya huset och så? Blir det bra?