ATT HA SETT EN TEATER

Igår var det äntligen dags för den efterlängtade teaterföreställningen av barnen på Regnbågen. Elsa har väntat och väntat på att få visa oss och har sjungit allas sånger i flera veckor nu. (Tyvärr förbjudet att filma eller fota barnen i Malmö stad.)

Elsa spelade ett barn och hade några få repliker och sjöng en sång tillsammans med två andra. Jag kan ju inte hantera såna här situationer utan började såklart storböla. Av stolthet och över hur himla fint det är att få vara en del av det här med familjelivet, att se sitt barn växa och vara så enormt stolt över sig själv. Elsa strålade och sökte våra blickar där vi satt i publiken och jag hade nog trott att hon skulle bli blyg med alla gäster där men inte då, hon hördes klart och tydligt. Sen när det var Hillevis tur (som var en ko) och jag sneglade över på pappa Emil som strålade som en sol när han tittade på sin dotter, ja, då var det dags för tårfloden igen. Men jag grät ju under luciatåget också så det var förväntat.

Efteråt var det vernissage och fika på gården och solen strålade för första gången på tio dagar. Så vi satt där på filtar tillsammans med de andra föräldrarna medan ungarna sprang runt som tokar på gården. Det var en supertrevlig kväll med det tråkiga avslutet att min förkylning förvärrades rejält och när vi kom hem och Alvedonen hade slutat verka så somnade jag vid 19 med feber och en svullen hals full med Coldy.

Idag är det riktigt illa så jag ska stanna hemma under täcket och leva på te. Tokförkyld, feber och med en tennisboll i halsen. Borde det inte vara slut med sånt här nu?