ATT HA ROPAT HEJ

I fredags satt jag och var ganska styv i korken när alla var sjuka runt omkring mig- Höhö, Elsa har varit hemma en vecka och jag har klarat mig, höhö, vad bra den där sprutan var, höhö, jag är aldrig sjuk, höhö. Nånstans där tyckte nån att jag kaxade för mycket så nu är det jag som ligger nerbäddad under täcket och klagar högljutt till katten om att den där Coldyn jag hört så mycket gott om minsann behövs NU! Det märkliga är att jag peppar, peppar inte är förkyld utan mina öron spänner som om de växt till dubbel storlek under en natt, jag är döv och jag har en golfboll i halsen. Och så flåsar jag som en pensionär som springer efter en buss. Nåt sånt. Fastän jag bara går normalt till tekokaren. Åh, varför känns det som att jag ALDRIG kommer bli frisk? Det känns också som om hemresan hänger på en tunn tråd just nu, i dagsläget förstår jag inte hur jag skulle orka med en bilresa om två dagar men å andra sidan kan det där ändras fort. Bara jag får lite Coldy i mig så blir det nog bra.