ATT LEVA I KÄRLEK VARJE DAG

De senaste fyra åren har varit de lyckligaste i våra liv. Eller de senaste fem är väl egentligen mer rätt. Ända sen vi med darrande händer tog test på test på test eftersom vi var så nervösa att vi gjorde fel hela tiden när vi skulle kolla om vi blivit gravida. De första minuterna när man inser att det liv man levt hittills för alltid kommer att ändras och redan då kände vi att kärleken växte sig större för var dag, inte bara till barnet i magen utan även till varandra.

Kanske var det tack vare att Henrik och jag varit tillsammans så länge, kanske var det för att vi helt enkelt var så redo för vad som komma skulle, men vi upplevde aldrig att de där första åren som många pratar om var jobbiga. Vi har inte bråkat mer, bara varit lyckligare. Vi känner varandra utan och innan och de saker vi inte tycker lika om, ja de vet vi ju om så de blir inte till några problem. Och vi kan säga till varandra när vi tycker orden blev fel eller tonen onödigt hård, vi vill ju båda Elsas bästa och det är det viktigaste.

Det här året har varit helt fantastiskt. Jag tror man tycker det om varje passerat år men nu har hon verkligen blivit Elsa. Egna känslor, egna tankar som spinner fritt, egna åsikter baserade på vad hon hittills upplevt.
Hon har utvecklats till en pysslare. Hon gör armband på löpande band, hon ritar mer och mer utförligt för varje vecka, hon ser hur andra gör och lär sig därefter. Det som började med huvudfoting är numera gubbar med hår, navel, tuttar, fingrar och skor. Det är katter med morrhår, blommor och solar, träd med äpplen och båtar med pirater.

Det är i år som hon sovit över hos andra själv. Och som hon verkligen vill att vi ska gå, där hon känner sig modig och tuff när hon stannar hos kompisar själv. Eftersom vi inte har familj här nere har det inte blivit av innan men nu när hon söker det själv så har vi gjort det möjligt.
Hon lärde sig cykla i somras, utan stödhjul i höstas. Hon gick på simskola i 2 år men lärde sig dyka hemma i badkaret. Hon knäpper knappar och dragkedjor, låser upp dörrar, bakar och lagar mat. Hon räknar till 15 på engelska och vet hur man räknar på svenska så en bra dag kan hon räkna hur långt som helst. Hon skriver sitt namn och känner till en del bokstäver. Härom veckan bad jag henne skriva sitt namn på Iphonen med tangenterna och det klarade hon själv. Hon säger men mamma, lyssna nu… med myndig min varje dag när hon ska kompromissa fram någonting. Som att inte behöva äta upp. Eller att få se bara ett avsnitt till innan sängen.  Oh, my GOD! och nu tycker jag att du är en bejbis är andra favorituttryck.
Hon testar sig själv ofta. Ordet blyg hörde hon ofta som mindre och det satte sig fast, hon uppfattade sig själv som osäker vilket satte hinder för henne. Sen lärde jag henne ordet modig istället vilket fastnade mer och sen den dagen vill hon göra saker som får henne att känna sig modig istället för att hålla fast vid det vi kallar blyghet.
Hon gör mig stolt varje dag.

Det jag tar med mig in i nästa år är att allt ordnar sig. Jag är stormen som river medan Henrik är kav, lugn sjö, två motsatser som tar ut varandra och ger harmoni. Den oro som gnagde förra året har varit som bortblåst detta. Elsa blir den hon är tänkt att bli och idag är hon min fantastiska, varma, viljestarka dotter som aldrig får mig att tveka på varför jag  finns. Jag är här för att ge och få kärlek. Till henne. Från henne. Och min viktigaste uppgift är att hon vet att det aldrig kommer förändras. Jag finns här.

För alltid.