ATT FIXA EGNA FRISYREN

Det börjar bli knepigt att fixa Elsas hår på morgonen. Först för att hon börjat skrika som en stucken gris när jag petar på henne med hårborsten (här tror jag att mormor skulle vilja säga sådan mor, sådan dotter… och tänka karma) men vi lockiga vet ju hur tovigt det blir över natten så jag måste ju bara reda ut det och jag gör det på det snällaste sätt jag kan. Det spelar ingen roll, hon vrålar så fort borsten nuddar ett hårstrå, bara för att.
Sen får jag inte längre göra själva frisyren, Elsa kan själv! Så hon får det, hon går glatt till dagis med 17 hårspännen och två illasittande toviga tofsar i håret medan jag ler och hoppas på att föräldrar och fröknar inte ska tro att det jag är jag som gjort det. Att jag inte gick bananas efter att de andra föräldrarna berömde Elsas fina frisyrer på grillfesten i våras. Nu kör jag all in! liksom. För det gör jag inte. Istället funderar jag på hur jag ska få henne att ge upp den 23 sep då det är fotodags på dagis. Muta? Antagligen.