Det där med att vara 3,5 år

Ja, vad ska man säga om det? Att jag är lycklig att jag inte är förskolelärare på stora avdelningen är då en sak som är säker. Herregud, vilka drabbningar som måste ske där dagligdags.

Nästan varje dag hör jag henne komma över gården om jag är den som är hemma. Nästan varje dag har hon totalt psykbryt vid den där tidpunkten, det kan vara för att Henrik inte vet vem som gick på gatan, vem som ägde den där bilen, vem som bor där uppe på tredje våningen. Det kan vara att Henrik satte i nyckeln först eller att han råkade trycka på hissknappen. För är det en sak som är säker så är det att här görs ingenting först längre. Elsa bestämmer vem som gör saken- trycker på knappen, öppnar dörren, ger henne vatten i glaset. Annars- totalt psybryt.

Testa att hjälpa henne in i bilen vetja. Testa att hjälpa henne ner från toaletten. Eller upp för all del. Testa att inte komma på sekunden eller svara omedelbart. Please do.

Jag fattar ju att det är svårt att vara liten och stor på samma gång. Tuff och rädd. Att veta nästan allt och ändå inte. Att känna sig som en stor tjej men bli behandlad som en liten. Det måste vara svårt och att jag förstår det underlättar såklart situationen även om det är nu vår uthållighet testas till sitt yttersta. Och att inte ha en tyst minut de 13 vakna timmarna frestar på det också. Hon pratar oavbrutet. OAVBRUTET.
Men i allt det där babblandet så ser vi hur Elsa formas. Hennes humor, omtanke, envishet, hur hon skämtar med oss och kollar om vi hänger med i snacket. När hon tittar storögt när jag har klänning på mig och säger “Åh mamma, vad fin du är!” eller när hon kommer hem från dagis och springer till sängen för vi ska ha kramkalas. När hon berättar att vi är det bästa hon vet och visar med en armlängd hur mycket hon älskar oss. Då spelar det ingen roll att vi får plåstra om våra blodiga öron eller laga dörren hon slog i så det skallrade. Vi måste ju igenom trotsen och de flesta gångerna skrattar vi i det tysta åt hur mycket vilja det finns i den där meterlånga kroppen. Och så älskar vi så det gör ont.

Hon är precis som sin mamma, säger Henrik. Precis. Det är ju knappast svårt att se vem hon brås på.