Att inte vara lättlurad

Igår efter jobbet berättade jag för Elsa om tranan som skulle flyga över vårt hus inatt. Eftersom det är en så snäll fågel så stannar han hos alla snälla barn och lämnar godis så det var bäst att vi hängde upp en strumpa så han visste var han skulle lägga godiset. Vad jag inte var beredd på var alla frågor en treåring har så det blev inte så lätt eller exalterat som jag hade trott:

Vilken slags fågel är en trana egentligen? Hur stor är den? Jag är RÄDD för så stora fåglar!!! Hur kommer fågeln in till mitt rum? Hur vet fågeln att jag varit snäll? Jag sa förlåt till pappa när jag sparkade honom idag!!! Tänk om jag vaknar av tranan? Vart har tranan varit? Vart ska tranan? Tänk om han inte hittar ut igen???

Under natten lade jag godis i strumpan och lade en fjäder vid sängen, som om tranan hade tappat den på vägen. Skulle egentligen ha lagt dit en som inte tillhörde påskriset men hittade ingen annan så det fick bli en ljusblå. På morgonen låg jag och väntade på att Elsa skulle vakna när jag hörde prassel och gick för att möta henne. Hela famnen full med godis hade hon och ropade lyckligt

– Titta vad mycket godis jag fick av tranan, mamma!
– Ja, och titta där! Han tappade visst en fjäder när han var här.
– Men mamma, det är ju från påskriset! Det är inte från tranan! (se stora himlande ögon)

Sen sprang hon in till pappan för att visa allt godis medan hon berättade att jag hade trott att en fjäder från påskriset var en som tranan tappade. Amengudassåliksomfatta!