“Säg till Henrik att inte vara så förtvivlad…”

Äntligen har vi kommit till punkten då Elsa inte är ledsen vid lämning. I måndags satt jag på en parkbänk i solen med en av Elsas fröknar då hon sa till mig att Henrik inte behöver vara så förtvivlad vid lämningen. Visst, hon gråter men det är för att hon är arg, för att ni lämnar henne. Det kommer gå över. Och sekunden ni går är det över och hon har kul hela dagen. Det där vet vi ju, hur kul hon har på dagis men det tar ju inte bort hjärteontet som pågår mellan halv sju och åtta varje morgon. Men så en dag sa hon bara nu ska jag inte vara ledsen mer och sen dess har hon inte heller varit ledsen. Inte för en sekund. Inte när vi vinkar hej då och inte när Henrik lämnar henne. Snälla Gud, låt det hålla i sig.

På bilden gör hon armband till sin farmor. Och tittar på TV. Det är bra att ha simultanförmåga.