Motus-Saltogympa

Idag började Elsa på Bamsegympa i arla morgonstund. Det var efter ett tips från en kollega som vi hörde av oss till den här gymnastikklubben och fick en plats som precis blivit ledig. Vi trodde såklart att detta skulle vara Elsas kopp te och det var det. Hon har sprungit och klättrat, hängt i ringar och balanserat på bänkar. Pappan har fått motion han också eftersom de gympar nästan lika mycket som barnen.
Väl här hemma har de visat mig vad de gjorde, hur de samarbetade kring musik och sprang under och runt varandra. Det var lika bra som vi trodde helt enkelt. Och en bonus måste vara till halva priset av andra aktiviteter och fler tillfällen.

Det där med ringar är annars min grej. Jag är glad att det gått i arv, fallenheten för romerska ringar. Jag kunde nog gått långt inom min gymnastiska karriär om det inte varit för två ödesdigra olyckor när jag var runt 10-11 år. Vi hade ringar upphängda i stockarna på ovanvåningen som jag och mina kompisar brukar snurra och hänga i. En gång skulle jag visa hur vass jag var på att hänga upp och ner och släppa taget för att sedan göra en volt och hamna på fötterna.
Jag släpper taget.
Gör inte alls någon volt.
Trillar rakt ner.
Hamnar på huvudet.
Får jätteont.

Några dagar senare skulle jag visa hur jag hade gjort och hänger mig upp och ner i ringarna, igen.
Släpper taget.
Gör inte alls någon volt.
Trillar rakt ner.
Hamnar på huvudet.
Får jätteont.
Ger upp en karriär som gymnast.