Ett år på dagis

Nästa vecka är det ett helt år sen vi började inskolningen på dagis. Och nästan ett år sen Henriks pappaledighet slutade. All denna ångest jag kände innan hon började…hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag inte behövt vara så ledsen. Jag såg framför mig hur hon skulle gråta varje dag när vi lämnade men det blev bara tre tåriga dagar på inskolningen. Sen dess har hon nog bara varit ledsen precis före och efter semestern men det handlar ju om separationsångest från oss, inte om att hon inte gillar sitt dagis så även om det var tufft så vet vi att hon älskar att vara där.

Det är verkligen en lycka att hon trivs så bra på sitt dagis och att vi fick så bra fröknar. Det ligger fint i parken och de gär mycket med barnen: de tar med dem till återvinningsstationen, har sin motionsslinga på måndagar då de springer i parken, odlar och skördar egna grönsaker. Det har gjort det svårt för oss (mig) att hitta ett hus för jag får så dåligt samvete av tanken på att ta bort henne från allt det där fina, hennes trygghet och kompisar. Men ja, jag vet att hon kommer anpassa sig till ett nytt ställe och allt kommer gå bra men vad tufft det kommer vara den dagen det väl händer.

Lyckliga oss som hade sån tur.