Min och annans

Elsas språk utvecklas i språng och nu har hon fattat grejen med min och annans. Alltså pratar vi om min och annans mest hela dagarna. “Min mamma!” säger Elsa. “Min Elsa!” svarar jag. När man hämtar på dagis blir hon så glad att hon säger stolt “MIN pappa!”. Alla andra män är “annans pappa”. I många fall är det säkert rätt.
Vi pratar också om mat. Hon byter nu ut “Enta” mot “mig”. Stort, tycker vi.

Hon börjar säga “till” och “på” och meningarna börjar bli mer fullständiga. Hon snappar upp ord blixtsnabbt och härmar det mesta man säger. Hon berättar historier och även om det på kvällen låter “Dä lagga oppe bbhfyyupfhjfh min mamma fnjfnwfnfwfnefen dädis” så vet jag att hon berättar samma sak som jag berättat för henne varje kväll. “Ser du flaggorna i taket? De gjorde mamma till dig när du var liten bebis, för att du skulle ha nåt fint att titta på innan du somnade.”
Nu är det Elsa som berättar samma historia för mig.