Hundtand ska det vara

Henrik har köpt kläder till Elsan och demonstrerade hur de ska se ut när de gör stan i höst. (Får kidnappa barnet först, alla vet väl att det inte ska vara matchy-matchy!)

Idag var jag hos kirurgen för att prata om att ev. operera bort gallblåsan pga stenar. Jag trodde jag skulle dö flera nätter i rad, den värsta smärta jag känt, och smärtan berodde på sten som vandrade. (Det kan man strunta i att sätta på sin “100 saker att göra före jag dör”-lista.)
Nåväl, jag har inte haft några problem före eller efter stenpromenaden så gallan får vara kvar. Men- det jag ville skriva var att den kvinnliga kirurg vi träffade, Birgitta, var den mest fantastiska läkare jag träffat. Elsa är rädd för vita rockar, hon gråter så fort de närmar sig och det kommer säkert från tråkiga hals- och blodprover som kommit med kort mellanrum i sommar. Så när Birgitta kommer in ger Elsa ifrån sig ett larm om att hon gör bäst i att lämna rummet. Jag förklarar situationen och vad gör läkaren då? Jo, går till ett annat rum, tar av sig till privata kläder och gör om proceduren. Och Elsa är glad igen. Och hur mycket Elsa än stökade så var Birgitta cool, sa att det gjorde inget, gav Elsa leksaker (såna där plasthandskar) och lekte med henne. Och när jag bad henne kolla en grej på Elsa som en annan läkare missat gjorde hon det genom att låtsas att hon busade med henne när hon egentligen kände efter. Tänk om alla läkare var som hon? Vilken skillnad för de som idag träffar läkare med slappa-fisken-handslag, som inte vågar se en i ögonen, totalt humorbefriade.
Birgitta kirurg- vår idol!