Vovven säger “Vov”

Igår tog vi en promenad i det fina (svinkalla) vädret. På vägen förbi en sjö började en glad hund att skälla och genast svarar Elsa “Vov. Vov. Vov. Vov.” Vi är osäkra på om hon faktiskt såg hunden som lekte under bron vi gick på så vi vet inte om hon menade att det var en vovve eller om hon bara härmade den med sitt gulliga “vov”.
Elsa säger inget av sig själv (men hon pratar sitt eget språk oavbrutet), hon ropar inte mamma och hon pekar inte och säger lampa men hon härmas. Om vi frågar var lampan är pekar hon och säger “mamma/amma”. Frågar vi efter vovven pekar hon och säger “vov”. Säger vi pappa smäcker hon tyst med läpparna för att få fram bokstaven P, pussas vi gör hon smackljud. (Frågar man om man får en puss lutar hon sitt söta lilla huvud fram så man kan pussa henne. Troligtvis världens sötaste rörelse.)
På så sätt är det ganska skönt att vara sist i gänget att skaffa barn. Vi oroar oss väldigt lite över hennes utveckling eftersom vi sett de andras barn göra allt så olika.Vissa har gått vid 7 månader, andra vid 20. Vissa pratade vid 10 månader, andra är tysta vid 18. Allt kommer i sinom tid. De säger att man inte ska jämföra barn så vi väntar med spänning på de första stegen och de första riktiga orden!