Själva födelsedagsfirandet

Bror och svägerska var förbi och då D. fyller år på måndag så firade vi båda igår. Det serverades smaskig Quorngryta med massor av kantareller (tack till svärföräldrarna som ser till att vårt kantarellförråd aldrig sinar) och en chokladtårta som nog lade på några centimeter runt midjan. Gud så gott!
Elsa har blivit så mammig, eller tyrädd som många säger. Inte ens pappan duger längre. Men igår var verkligen ett bevis på hur långt det gått när vi sitter alla runt bordet och morbror ska mata henne. Jag på hennes högra sida, morbror på den vänstra. Men nej, det gick inte. Stora tårar rullade nerför kinderna och hon tittade på mig med så förtvivlad blick att det inte gick att göra annat än ta henne i famnen och låta henne vara trygg. Med en hel del besök och kalas närmsta veckorna så vet vi ju att det enda som gäller är att ha henne som en boa runt halsen, då är det OK. Men, även om det var väntat, så är detta så långt ifrån hur hon brukar vara att jag blir förvånad varenda gång hon börjar gråta när jag lämnar rummet. Hon som kunde leka själv i 20 minuter är nu den minst självständiga lilla skrott.

This too shall past.